Äntligen!

antligen

Jag har alltid en massa människor, bilder, berättelser inom mig. Kan tyckas vara en fin gÃ¥va som skänkts mig. DÃ¥ ska ni veta att denna gÃ¥va tar sig uttryck i ohörsamhet när jag sitter och samtalar med andra. Mycket ofta! NÃ¥gon nämner att hon sÃ¥g en man med fem hundar, och precis när berättelsen fortsätter är jag pÃ¥ väg in i mannen med hundarnas värld. Min man och mina barn kan se det pÃ¥ en liten nyansförändring i min blick, men de flesta pratar självklart pÃ¥, jag nickar och i min egen historia har nu mannen lossat kopplen pÃ¥ hundarna och skriker ”Ni är fria! Ja, sÃ¥ länge jag kan minnas, även som liten, var min inre tillvaro starkare, ibland spännande, men lika ofta stressande och oförsonlig. Nu har detta tillstÃ¥nd förändrats, jag har fÃ¥tt en vän, en försvarare. Hon har uppenbarat sig stilla och försiktigt. Under mina promenader pÃ¥ vinfälten och bergen uppenbarar hon sig. Jag vet inte riktigt när hon infann sig. Kanske ska jag inte kalla henne försvarare, mera en god vän som organiserar mitt inre med en delikat diplomati och pedagogik. Ett stilla ”hej” infinner sig och jag vet att hon är med mig pÃ¥ vandringarna.

I mitt inre har det som sagt alltid varit köer av personer i berättelser som vill bli nedskrivna, få liv och bli sedda. En orimligt lång kö med individer som är gnälliga, trötta på att vänta, otåliga. En del av dom hävdar att den eller den berättelsen eller bilden har gått före. Det blir då bråk och kaos! Nu har det förändrats då hon börjar organisera. Inte bara köerna utan också min tankevärld. När det är som värst, när ja, t.ex. Karl Marx börjar skrika att han har nu stått i kön minst 5 år och att flera berättelser har fått gå före. Han är oförskämd och undrar ironiskt när hans berättelse ”Karl Marx sista dagar i London” ska bli klar. Då ingriper hon. Först ger hon mig en uppgift.

– Bry dig inte om Karl, jag ska prata med honom. Under tiden ska du titta på trädet borta vid vinfältet, det som blommar. Ser du det? Bra! Tänk bara på hur trädet förändras i färger och vinklar när du närmar dig det. Inget annat.

Jag måste säga att i början var det inte så lätt, men hon märker att jag slirar in igen på hur jag skulle ordna upp kön.

– Bara trädet och du, inget annat, säger hon med en röst som ger mig lugn.

Jag och trädet. Inget annat.

När novellerna försöker locka till sig uppmärksamhet, ibland med otillåtna medel, ger hon mig t.ex. uppgiften att se hur min skugga förändras, hur jag ser mig själv i den.

Nu har vi vandrat tillsammans i månader och under tiden har hon organiserat  och talat berättelserna till sans och lugn. Jag har för första gången i mitt liv fått en stillhet i att kunna vara i stunden, att uppleva den tid jag vandrar i. Dessutom har jag en fullständig koll på berättelserna. De blir till liv när jag vill. Inte när dom kräver.

Jag vandrar med min vän, genom vindlingar och mjuka stigar. Vi samtalar inte så mycket, hon förser mig med egentid och håller de ignoranta, självupptagna novellerna, manusen borta från mitt inre, så jag ser att tiden inte räknas i minuter längre, utan i ett slags själavård. Nu går jag med den pedagogiska vännen, vännen som inte kräver egentid. Varför vet jag inte, men jag börjar ana att hon är den jag väntat på. Hon ser nog sin egentid som en främmande, otydlig gruppering av bokstäver bara. Hon följer med mig, talar de bortskämda personerna ur en novell till rätta, ger mig uppdrag och därmed slutar inte historien. Vi går tillsammans varje dag. Ja, jag hoppas alltid få höra ett stillsamt ”hej”. Och hittills, de senaste månaderna har det varit så. Så, som jag tror att det faktiskt kan uppenbara sig för en och annan konstnär, poet, dansare, författare, musiker jag känner. Kanske inte likadant, naturligtvis, men någonstans litar jag på bergens och vinfältens magi. Dessutom kan man få en vän som alltid finns. Inom sig.

Marie Alonso

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>