månadsarkiv: februari 2014

Om jag ser tiden som ett regn

fanglager

Fångläger från andra världskriget vid Rivesaltes

Om jag ser tiden som ett regn, en möjlighet att bevattna och berika, då må jag se till att bli riktigt grundligt blöt. I detta regn ska jag våga se in i de låsta rummen, se miljöer som i sin skönhet ger insikt. Jag ska stå och lyssna, känna dropparna och bli en överlevare.

bild och text Marie Alonso

PÃ¥ väg mot slottet…

mandelblom2

 

mandelblom1

 

padern1

På väg mot slottet möter vi mandelblomshaven. Blommorna smeker med en doft av honung. Surrandet är kompakt. Hundratals bin som visar sin kärlek. Där står vi i haven, andas in.

Slottet, beläget högt upp, nästan i molnen berättar ord och rörelser. Man kan inte tro att ni, fru slott, är från 800-talet, säger jag. Hon tittar på mig med en klar blick. Jag är väl medveten om min skönhet, blir svaret. Och floden långt där nere utgör den magiska gränsen.

text Marie A, foto Olle L

Bugarach, med ansiktet gömt i ett moln

bugarach2

Bugarach, mytiskt, hemligt /bild Marie Alonso

Tunneln av slingrande grenar öppnar sig plötsligt och vi står vid ett högt stup med milsvid utsikt. Rakt fram, bakom en sovande bergsrygg, reser hon sig, Bugarach, med ansiktet gömt i ett moln. Det förunderliga berget som tycks vila uppochner. Bergarter som ligger uppåt borde ligga neråt och tvärtom, för att passa in med omgivningen. Bara det är ett egendomligt.

Bugarach rymmer många hemligheter. Djupt inne i berget finns grottrum, gångar, underjordiska floder och småsjöar. En forskare som tilläts ta sig in i berget fann märkliga inskriptioner som ingen kunde förklara. Efter hans död plomberades ingångarna med betong av myndigheterna.

Det var på Bugarach ogästvänliga och dimhöljda topp som en sekt samlades i december förra året. Man trodde jordens undergång var nära. De som flytt till berget skulle räddas av utomjordingar. Polis och militär satte stopp för en större invasion. Men inget dramatiskt hände. Jorden, den vackra och magiska lever vidare. Också myterna.

Vårvindarna från nordväst leker i håret som de alltid har gjort i andras hår. Och vi tar fram termosen. Alltid gott!

/Olle Lundberg

Äntligen!

antligen

Jag har alltid en massa människor, bilder, berättelser inom mig. Kan tyckas vara en fin gÃ¥va som skänkts mig. DÃ¥ ska ni veta att denna gÃ¥va tar sig uttryck i ohörsamhet när jag sitter och samtalar med andra. Mycket ofta! NÃ¥gon nämner att hon sÃ¥g en man med fem hundar, och precis när berättelsen fortsätter är jag pÃ¥ väg in i mannen med hundarnas värld. Min man och mina barn kan se det pÃ¥ en liten nyansförändring i min blick, men de flesta pratar självklart pÃ¥, jag nickar och i min egen historia har nu mannen lossat kopplen pÃ¥ hundarna och skriker ”Ni är fria! Ja, sÃ¥ länge jag kan minnas, även som liten, var min inre tillvaro starkare, ibland spännande, men lika ofta stressande och oförsonlig. Nu har detta tillstÃ¥nd förändrats, jag har fÃ¥tt en vän, en försvarare. Hon har uppenbarat sig stilla och försiktigt. Under mina promenader pÃ¥ vinfälten och bergen uppenbarar hon sig. Jag vet inte riktigt när hon infann sig. Kanske ska jag inte kalla henne försvarare, mera en god vän som organiserar mitt inre med en delikat diplomati och pedagogik. Ett stilla ”hej” infinner sig och jag vet att hon är med mig pÃ¥ vandringarna.

I mitt inre har det som sagt alltid varit köer av personer i berättelser som vill bli nedskrivna, få liv och bli sedda. En orimligt lång kö med individer som är gnälliga, trötta på att vänta, otåliga. En del av dom hävdar att den eller den berättelsen eller bilden har gått före. Det blir då bråk och kaos! Nu har det förändrats då hon börjar organisera. Inte bara köerna utan också min tankevärld. När det är som värst, när ja, t.ex. Karl Marx börjar skrika att han har nu stått i kön minst 5 år och att flera berättelser har fått gå före. Han är oförskämd och undrar ironiskt när hans berättelse ”Karl Marx sista dagar i London” ska bli klar. Då ingriper hon. Först ger hon mig en uppgift.

– Bry dig inte om Karl, jag ska prata med honom. Under tiden ska du titta på trädet borta vid vinfältet, det som blommar. Ser du det? Bra! Tänk bara på hur trädet förändras i färger och vinklar när du närmar dig det. Inget annat.

Jag måste säga att i början var det inte så lätt, men hon märker att jag slirar in igen på hur jag skulle ordna upp kön.

– Bara trädet och du, inget annat, säger hon med en röst som ger mig lugn.

Jag och trädet. Inget annat.

När novellerna försöker locka till sig uppmärksamhet, ibland med otillåtna medel, ger hon mig t.ex. uppgiften att se hur min skugga förändras, hur jag ser mig själv i den.

Nu har vi vandrat tillsammans i månader och under tiden har hon organiserat  och talat berättelserna till sans och lugn. Jag har för första gången i mitt liv fått en stillhet i att kunna vara i stunden, att uppleva den tid jag vandrar i. Dessutom har jag en fullständig koll på berättelserna. De blir till liv när jag vill. Inte när dom kräver.

Jag vandrar med min vän, genom vindlingar och mjuka stigar. Vi samtalar inte så mycket, hon förser mig med egentid och håller de ignoranta, självupptagna novellerna, manusen borta från mitt inre, så jag ser att tiden inte räknas i minuter längre, utan i ett slags själavård. Nu går jag med den pedagogiska vännen, vännen som inte kräver egentid. Varför vet jag inte, men jag börjar ana att hon är den jag väntat på. Hon ser nog sin egentid som en främmande, otydlig gruppering av bokstäver bara. Hon följer med mig, talar de bortskämda personerna ur en novell till rätta, ger mig uppdrag och därmed slutar inte historien. Vi går tillsammans varje dag. Ja, jag hoppas alltid få höra ett stillsamt ”hej”. Och hittills, de senaste månaderna har det varit så. Så, som jag tror att det faktiskt kan uppenbara sig för en och annan konstnär, poet, dansare, författare, musiker jag känner. Kanske inte likadant, naturligtvis, men någonstans litar jag på bergens och vinfältens magi. Dessutom kan man få en vän som alltid finns. Inom sig.

Marie Alonso

Himlar

gunghast

SÃ¥ stÃ¥r jag där igen med kameran riktad mot en obeskrivligt vacker kvällshimmel. Och jag vet att bilden blir inget jämfört med verkligheten. Alla dessa vackra, storslagna motiv som finns här nere, men som bara blir futtiga genom kameran… ÄndÃ¥ fortsätter jag att knäppa och dokumentera. Knäppt. Jag tror jag siktar mot fel saker ibland. En mÃ¥lning istället, med vattenreflexer. SoluppgÃ¥ng med gunghäst.

Ett snöre och några nävar klädnypor

ceret2

När platanerna vecklar ut sina löv så småningom, står de klädda och beredda. Ett snöre och några nävar klädnypor och där hänger fotona eller akvarellerna eller… och dinglar. Céret ligger en timme härifrån, på tröskeln till Spanien. En stad med anor.

Före och efter vernissagen på torget står Picassos gamla kafébord på trottoaren och väntar. Två armslängder bort är marknaden med godaste bröd till kaffet. Torget väntar, på vem?

Det lyckliga kontoret

kontoret

Rummet fylls av sol, det överfylls. Kontoret ligger mycket högt upp i en smal, glasad byggnad, och rummet översvämmas av ljus. Huset är så högt och smalt att det gungar något när vinden suger tag i det. Inte mycket, men märkbart. Bilden heter Det lyckliga kontoret, ett namn jag inte kan ifrågasätta, det finns inget annat tänkbart namn.

Bilden kom till, som så ofta sker, av en slump. Jag pillade på kameran, på någon inställning, och råkade nudda avtryckaren. Sen på skärmen: Jag såg ljuset, förstärkte, förenklade, och det var inte slumpvis, tvärtom.

Det lyckliga kontoret var inte nödvändigtvis lyckligt. Lyckan tändes inom mig av bilden. Vissa bilder har den förmågan, och dessa bilder vill jag kalla Konst.