Sällan vågar maskerna falla

bild_4

Bilden är från Lager, ett projekt under arbete

Novell av Marie Alonso

– Vem ser vad? Eller, vänta, ser vem vad? Eller, kanske… Sven tittar sig omkring för att fÃ¥ nÃ¥gon typ av bekräftelse pÃ¥ idén.

– Men du, kom igen! Det ska vara ett underhållningsprogram alltså! Eller jag har kanske missförstått det hela? Har jag det? Vad säger ni andra? Har jag det? Va? Chefen scannar runt i rummet för att få medhåll.

En dov matta av försynta blickar, harklingar far genom rummet. En del försöker se ut som om de både tyckte och inte tyckte så. Några säger lite trevande”nä, det tror jag inte, eller vad tror ni andra?

– Nähä, det tror ni inte? Chefen blänger på medarbetarna. Utveckla det där lite så är ni  snälla? Tror? Ska det vara ett underhållningsprogram eller inte? En lätt fråga tycker jag. Eftersom vi i det här rummet är headhuntade för att göra ett nytt, spännande program, mest pinsamt för deltagarna i programmet, så ska vi väl göra det? Om vi alla härinne vill behålla våra jobb vill säga. Det vill vi va? Nu kan alla nicka. Såja. Det var inte svårt.

– Och du Sven, ser vem vad? Det låter som ett grått lärakännadigsjälv-program. Sänds klockan 11:00 tisdagar på UR. Kom igen nu! Inget 70-talsnostalgiskit!

– Jo, så vill jag informera er om en rolig nyhet. Som ni förmodligen vet och tisslar om så är jag erbjuden en högre befattning om jag, alltså vi, lyckas ro detta i land. Det vill säga, megasuccé! Om, jag påpekar, om det nu blir en megasuccé, så får jag ta med mig tre medarbetare. Tre som vet när de ska bromsa och gasa! Se framåt och backa vid behov. To the Promised Land! Halleluja!

Skitkarl och skitfloskler, tänker Lena. Man ser ju nästan hur svansen viftar. Mot cheferna naturligtvis. Oss slänger han bara till en halvt löfte, som kommer att splittra hela gruppen. Han vet det. Vi vet det. Vilka kommer att bli hans små slickare tro? Lena tittar runt och kan nästan med säkerhet räkna ut vilka som också vill lära sig vifttekniken. Inte Bernt och definitivt inte Anja. Anja är tuff och en grymt stark person. Bernt, han är helt enkelt för lat. Skulle inte orka. Inga däremot, hon skulle slicka! Hon är som en skicklig slalomåkare när det kommer till att inte ta beslut eller ha en obestämd åsikt. Måste ge henne fem slick av fem möjliga!

Gapskrattet kommer som en störtflod. Alla vänder sig snabbt mot Lena. De verkar lättade att något hänt. Helvete, hon hade skrattat högt!! Som hungriga små råttor suger de in henne, tittar på varandra, gör ”fattar ingenting-minen” mot henne.

Lenas hjärna är inte anträffbar, hon är blottlagd. Hela hennes inre skriker FLY! men orden slungas ur henne som ur en väloljad k-pist.

– Jo, förstår ni, jag sitter här och tänker på hur djävligt patetiska de flesta av er är. Du, o store Herre, som antagligen ligger hopkrupen som ett litet barn på nätterna och gnyr över en ensamhet som du själv i din feghet har fött fram. Skit ner dig! Och du Inga, du slickar helt enkelt, förlåt mitt grova uttryck, du slickar röv, eller förresten du slutar aldrig slicka! Överallt han ber dig, ja, då är du där med din sockrade tunga! Resten av er är små yngel som sitter när han säger sitt och rullar runt om han så vill det. Därav gapskrattet!

Tystnaden som rullar in känns som när man pausar i en overklig film.

Lena hinner inte återfå sin rörelseförmåga innan Chefen skriker till.

– Du är ju riktigt rolig du! Han skrattar så tårarna började rinna utmed sina vinkänsliga kinder. Tack Lena, det behövde vi, skitroligt alltså!! Eller hur? Han tittar ut över de förvånade råttögonen. Eller?

Gruppskratt.

Skitroligt alltså!

©2014 Marie Alonso

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>