månadsarkiv: januari 2014

Sällan vågar maskerna falla

bild_4

Bilden är från Lager, ett projekt under arbete

Novell av Marie Alonso

– Vem ser vad? Eller, vänta, ser vem vad? Eller, kanske… Sven tittar sig omkring för att fÃ¥ nÃ¥gon typ av bekräftelse pÃ¥ idén.

– Men du, kom igen! Det ska vara ett underhållningsprogram alltså! Eller jag har kanske missförstått det hela? Har jag det? Vad säger ni andra? Har jag det? Va? Chefen scannar runt i rummet för att få medhåll.

En dov matta av försynta blickar, harklingar far genom rummet. En del försöker se ut som om de både tyckte och inte tyckte så. Några säger lite trevande”nä, det tror jag inte, eller vad tror ni andra?

– Nähä, det tror ni inte? Chefen blänger på medarbetarna. Utveckla det där lite så är ni  snälla? Tror? Ska det vara ett underhållningsprogram eller inte? En lätt fråga tycker jag. Eftersom vi i det här rummet är headhuntade för att göra ett nytt, spännande program, mest pinsamt för deltagarna i programmet, så ska vi väl göra det? Om vi alla härinne vill behålla våra jobb vill säga. Det vill vi va? Nu kan alla nicka. Såja. Det var inte svårt.

– Och du Sven, ser vem vad? Det låter som ett grått lärakännadigsjälv-program. Sänds klockan 11:00 tisdagar på UR. Kom igen nu! Inget 70-talsnostalgiskit!

– Jo, så vill jag informera er om en rolig nyhet. Som ni förmodligen vet och tisslar om så är jag erbjuden en högre befattning om jag, alltså vi, lyckas ro detta i land. Det vill säga, megasuccé! Om, jag påpekar, om det nu blir en megasuccé, så får jag ta med mig tre medarbetare. Tre som vet när de ska bromsa och gasa! Se framåt och backa vid behov. To the Promised Land! Halleluja!

Skitkarl och skitfloskler, tänker Lena. Man ser ju nästan hur svansen viftar. Mot cheferna naturligtvis. Oss slänger han bara till en halvt löfte, som kommer att splittra hela gruppen. Han vet det. Vi vet det. Vilka kommer att bli hans små slickare tro? Lena tittar runt och kan nästan med säkerhet räkna ut vilka som också vill lära sig vifttekniken. Inte Bernt och definitivt inte Anja. Anja är tuff och en grymt stark person. Bernt, han är helt enkelt för lat. Skulle inte orka. Inga däremot, hon skulle slicka! Hon är som en skicklig slalomåkare när det kommer till att inte ta beslut eller ha en obestämd åsikt. Måste ge henne fem slick av fem möjliga!

Gapskrattet kommer som en störtflod. Alla vänder sig snabbt mot Lena. De verkar lättade att något hänt. Helvete, hon hade skrattat högt!! Som hungriga små råttor suger de in henne, tittar på varandra, gör ”fattar ingenting-minen” mot henne.

Lenas hjärna är inte anträffbar, hon är blottlagd. Hela hennes inre skriker FLY! men orden slungas ur henne som ur en väloljad k-pist.

– Jo, förstår ni, jag sitter här och tänker på hur djävligt patetiska de flesta av er är. Du, o store Herre, som antagligen ligger hopkrupen som ett litet barn på nätterna och gnyr över en ensamhet som du själv i din feghet har fött fram. Skit ner dig! Och du Inga, du slickar helt enkelt, förlåt mitt grova uttryck, du slickar röv, eller förresten du slutar aldrig slicka! Överallt han ber dig, ja, då är du där med din sockrade tunga! Resten av er är små yngel som sitter när han säger sitt och rullar runt om han så vill det. Därav gapskrattet!

Tystnaden som rullar in känns som när man pausar i en overklig film.

Lena hinner inte återfå sin rörelseförmåga innan Chefen skriker till.

– Du är ju riktigt rolig du! Han skrattar så tårarna började rinna utmed sina vinkänsliga kinder. Tack Lena, det behövde vi, skitroligt alltså!! Eller hur? Han tittar ut över de förvånade råttögonen. Eller?

Gruppskratt.

Skitroligt alltså!

©2014 Marie Alonso

 

Inspirationen får vingar när luften är ljum

bild_2

Fram och tillbaks gick tankegångarna. En målarkurs för en liten grupp. Måla förmiddagar, fria eftermiddagar, gemensam samling, genomgång med aperitif och middag tillsammans. Afrikansk dans att kombinera, för dem som vill. Utflykter, vinprovningar, vandringar…

Bra, javisst! Men när allt blev mer konkret kom en annan tanke: Varför hålla på att göra lektioner, organisera, undervisa, hålla i grupper när det är det vi gjort nästan hela livet? Är det verkligen så himla kul? Är det det vi vill? Svaret blev ett alltmer tydligt NEJ.

Och plötsligt skingrades dimmorna, konturerna av något annat blev synliga. Vi skapar en mötesplats! En plats för samvaro med människor som har en tanke och vilja att göra något inom det vi kallar kultur. Stort som smått. Kanske att testa en idé i liten skala. En installation i sommarstaden Collioure på kusten. Spänna upp ett par trådar med foton på ett torg i Perpignan. Eller i vårt kök här i byn. En musikkväll på kafét?

Eller helt enkelt att låta ett samarbete växa fram och planeras, med god hjälp av dofter av rosmarin och timjan från vårt vidunderliga berg, världens godaste vin och spänstiga katalanska korvar. Inspirationen får vingar när luften är ljum.

Med livskunskaper, fackkunnande och det vi vet om trakten är vi gärna med, för en idé vi tror på,  i djupare samtal och diskussioner, såväl som i lösandet av praktiska ting. Kanske ses vi i Vingrau!

Där konsten möter vindar från berg och hav

gili2

Från alla håll nås vi av dofter, stilla vindar och en förtätad stämning. Alldeles för sig själva vilar ett par uråldriga, vackra byggnader inbäddade bland pinjer och buskar på en platå en bit från byn.

En av Frankrikes mer betydande skulptörer och konstnärer är Marcel Gili, samtida med bl a Le Corbusier. Gili föddes i den lilla staden Thuir i Roussillon. Efter studier och arbete i Paris, flyttade  han i femtioårsåldern med sin hustru Geneviève till Mas Génégals ett par kilometer från Vingrau.

Marcel gick ur tiden 1993 och alltsedan dess hålls hans stora ateljé öppen hela sommarhalvåret. Råkar det vara stängt, som när vi var där senast, är det inga problem. Geneviève ser oss och i den coola takt som platsen påbjuder vandrar hon över grässlänten,  låser upp och släpper in oss. Som alltid vänlig och intresserad med en meditativ cigarett i handen.

Marcel Gilis fantastiska skulpturer fyller de harmoniska rummen. Här finns också målningar av både Marcel och Geneviève. Mas Génégals genomför varje år, under sommarsäsongen, minst en större konstutställning. Man har dessutom ett program med fina konserter, seminarier och föreläsningar.

Ute igen tycker vi oss se havet där nere och i dofterna finns sälta, rosmarin och timjan som bergsvindarna snurrar upp i näsan. Och en svärm röda och gula fjärilar dansar sen länge, inne i mitt huvud.

Fler bilder 

Mas Génégals

Att angöra en brygga

I vindsvepande molntäcken och med knoppande mandelträd börjar bryggan att få konturer. Där all kreativitet är tillåtande, ja, faktiskt obligatorisk. Andas in, dofta ut, som ger nya ögon. Med en grundad livskunskap börjar vi med att skapa mötesplatser. Bryggan, grässlänten, vinfälten och ett varmt ordböljande kök. Mitt i en vinby. Där konsten huserar med stoiskhet, nyfikenhet och med en glödande livsnerv. En möjlig mötesplats för kreativitet och samarbete. I kulturens/konstens alla olika skepnader. Vi har landat där tankar, idéer får utrymme. Och plats på bryggan finns det för fler kreatörer. Tanken med Kulturinstitutet Vingrau är: Ha möjlighet att inspireras av varandra, och/eller att finna en kreativ luft som för oss in i enskilda eller gemensamma projekt/installationer/utställningar, konserter m.m. Praktiska detaljer som boende och annat hjälper vi er med. Det finns fantastiska inspirerande hus som genererar skapande och idéer..

Ibland kan det också bli vernissage i vårt kök, vem vet?